Rättvisa har aldrig känts för mig som ett ideal, utan som den jord där friheten vågar växa. Det som drar mig till Fair3 är inte spänningen i innovation eller investeringar, utan en tystare tro – tron på att rättvisa i sig bär på ett heligt värde, ett som måste bevisas vara sant, inte bara uttalas högt. Så jag donerade 200 000 dollar till Fair3 Foundation – inte för att äga, inte för att göra anspråk på, utan för att hjälpa något bestående att slå rot. Och jag vet att det här inte kommer att vara den sista. Jag skall ge igen, för rättvisans verk tar aldrig slut; det bara fördjupas. Av det gick 5 000 dollar till familjerna till dem som förlorade sina liv i de indonesiska protesterna – människor vars namn kanske bleknar bort från rubrikerna, men vars berättelser påminner oss om att orättvisor aldrig är avlägsna. Den lever nära, under vår hud, tills vi väljer att möta den. Detta var inte en handling av välgörenhet, utan av solidaritet – ett litet löfte om att hålla rättvisan vid liv, inte som en slogan, utan som en praktik. Därför att rättvisa, precis som kärlek eller tro, inte är en destination. Det är något vi måste välja – om och om igen – med ömhet, med mod och med båda händerna öppna.