Vad de inte berättar om att vara organdonator: Det är väldigt lätt att bara säga "Visst, jag kommer vara organdonator, det låter coolt 😃" när du får körkort. Känn bara till följande information: Det kommer att göra dina nära och kära mycket traumatiserade under dina sista stunder. Folk pratar med din familj om organdonation innan de ens har bearbetat att döden är ett alternativ. Ingen säger egentligen att du kommer att dö snart, men det antyds bara av samtalet. Det känns verkligen som gamar som cirklar och väntar på att du ska passera. Du kommer att dö i operationssalen, inte i en lugn miljö hemma. Du kommer att vara inlindad för operation med endast toppen av huvudet och en arm exponerad för dina nära och kära att röra vid dig. Din död kommer att schemaläggas vid en specifik tid. Denna tid kan försenas eller ändras i sista minuten, vilket är extremt traumatiskt för din familj. Ditt liv kan till och med förlängas en dag eller två längre än din familj hade önskat.. Bara så att dina organ fortfarande är bra medan de arbetar igenom all logistik. När de tar bort dig från livräddande åtgärder kommer din familj att vara med dig i operationssalen. Familjen måste alla skrubba in... Den delen är lite komisk och ger lite lättnad i det ögonblicket. Det är inte en miljö man skulle drömma om att dö i, det är sterilt... Kirurgiska lampor ovanför. Din familj ser dig kämpa för att andas efter att andningsslangen tagits bort. De ser hur ditt blodtryck och dina vitala värden långsamt stabiliseras till noll. Två läkare kontrollerar ditt hjärta manuellt bara för att verifiera att du har klarat det. De kommer att fastställa dödstiden och din familj kommer aldrig att glömma den tiden. När du går bort har din familj mindre än fem minuter på sig att lämna rummet innan processen börjar. De kan egentligen inte ge dig en kram men de ger dig en kyss på huvudet genom sin mask. Du har nu gått bort och att ge gåvan av liv kan börja. Din familj sliter av sig arbetskläderna och åker hem. Flera timmar senare, kanske när din familj njuter av middagen och försöker glömma de föregående timmarna, får de ett telefonsamtal "proceduren gick jättebra. Din älskades lever såg riktigt bra ut. Den har skickats iväg nu. Nej, vi kan inte säga vart det är på väg just nu. ” Med det sagt... idag LEVER någon med Kalles faktiska lever inuti sig. Det där blåser mig av banan! En dag snart får jag detaljer om mottagaren och kanske kan vi träffas en dag.