Jag har en avlägsen släkting som varsamt tog hand om sitt barn. Killen är 9 nu, han är en riktig skräck. Han har aldrig fått ett nej i sitt liv, och nu är han i ett ständigt tillstånd av förstörelse där han utmanar sina föräldrar att säga åt honom att sluta. Ber om struktur. Han kastar glas från bänkarna, han får utbrott som en övertrött småbarn. Men för att vara rättvis, jag förstår det. Jag skulle nog bete mig så här om mina föräldrar enbart pratade med mig på det här sättet.