Jag börjar tro att många högpresterande entreprenörer drivs av samma sår: ett barn inom mig som aldrig var tillräckligt, som lärde sig att jaga kärlek genom framgång. Mitt eget yngre jag, särskilt den version av mig som gjorde fel i 20-årsåldern, har jag straffat honom i flera år. Pressar honom, maler honom, säger att han måste förtjäna sitt värde. Nyligen började jag läka den delen. Sa att han äntligen kan slappna av. Men nu sitter jag fast med en konstig fråga: om jag inte pressar den där ungen längre... hur fungerar jag då? Hur skapar jag utan att omvandla självtryck till bränsle? Jag försöker lära mig att bygga från frihet och rymd, inte självbestraffning. Det är otroligt svårt, men jag har en känsla av att det är där mitt bästa arbete finns.