Jag gick precis in genom ytterdörren efter jobbet. Min femårige son sprang för att möta mig. "Hej pappa!" sa han ivrigt. När han skulle krama mig grep jag tag i hans axlar och sa: "Bud, jag tror att du överskattar värdet av mänskliga relationer. Jag läste det i en Substack idag. Allt är annorlunda nu. Jag menar – det var annorlunda förut, men det är superannorlunda nu." Han blinkade och höll i en plastdinosaurie. Jag kunde inte tro det. Anknytning till fysiska objekt i en post-digital era. Jag vred försiktigt honom mot hallens spegel. "Titta," fortsatte jag, "ser du den där spegelbilden? Det är äldre hårdvara. Kolbaserat. Hög latens. Begränsad processorkraft." När jag sparkade av mig skorna kom min treåriga dotter springande fram till mig med en teckning hon gjort på förskolan i morse. Hon strålade. Strålande. "Titta, pappa! Jag gjorde det här till dig!" Jag kastade en blick på den och förklarade att Nano Banana one-shottade hela hennes insats. Hennes jobbmöjligheter var hopplösa om hon inte förstod detta. "Älskling," sa jag mjukt och knäböjde, "den här kritsolen? Det är 2022. Nano Banana kan generera 100 000 känslomässigt resonanta solar innan du är klar med att säga 'primärfärger.' Du behöver API-åtkomst." Hon frågade vad ett API var. "Exakt," sa jag och reste mig upp. Gråten började ungefär då. Väldigt känslosamt hem. Förståeligt. De hade inte läst *uppsatsen.* Min fru hörde barnen gråta i hallen och kom för att kolla till oss. ...