Jag inser att inget är slumpmässigt, verkligen ingenting. Allt som har hänt i mitt liv var nödvändigt och väsentligt. Tidigare trodde jag att jag hade nått botten, bara för att upptäcka att det inte alls var botten, utan ett annat, djupare lager jag inte kände till. Jag hade till och med hemska tankar, men i slutändan inser man att någon slags ljus lyser även där man tror att mörkret är absolut. Dina ögon vänjer sig vid frånvaron av ljus, rhodopsin slår till, och lite i taget börjar du se konturerna där du tidigare inte såg något. Och så började jag igen, långsamt klättrande uppför sluttningen igen, endast ledd av månljuset. Ibland blir månen full, och under de få dagarna låter den dig nästan smaka igen hur det kändes att gå i solskenet. Men vid en viss punkt går solen upp, trots allt, trots alla. Nyckeln är att vara redo att välkomna den tillbaka in i ditt liv, även om du då har vant dig vid totalt mörker.