Under många år var mitt mål att spara ihop så mycket pengar som möjligt, säga upp mig från mitt ingenjörsjobb och arbeta med mina egna projekt. Allt jag gjorde var för att nå det målet så snabbt som möjligt. Jag var motiverad. Jag hoppade upp ur sängen, redo att jaga målet. Men ännu viktigare var att jag hade ett uppdrag. Jag hade en vision. Och jag skulle nå den. Tiden gick. Spänningen avtog. Jag sa upp mig från mitt jobb. Nu hade jag pengar. Och jag befann mig i limbo, avtrubbad och eländig. "Jag har allt jag vill ha; varför är jag olycklig?". Så här i efterhand är det uppenbart att jag förlorade mitt uppdrag. Jag hade bestämt mig för att göra allt jag kunde för att klara det. Efter att ha uppnått mitt ursprungliga mål och fått det jag ville ha hade jag ingenting kvar. Vad jag inte visste då var att du alltid behöver något som pushar dig vidare. Att dra sig tillbaka bara för att inte göra någonting är inte svaret. Du behöver något som alltid finns i bakhuvudet. När jag jobbade 9-5, stressad och malde mig upp för stegen, och kände mig så långt ifrån mitt mål, ja jag insåg det inte då, men jag var faktiskt glad och uppfylld. Jag hade något som jag kände att jag behövde få att hända. Jag hade ett syfte. För att göra en lång historia kort: till slut hittade jag ett nytt mål, och det fick mig att känna mig levande igen. Och jag vet att när jag är klar med det här så kommer det att komma en ny period av tomhet. Det kommer att finnas tråkiga dagar. Men den här gången vet jag att den här delen gör mig kreativ. Och jag kommer att ta reda på nästa steg längs vägen. Det kommer att bli ett nytt mål. Jag vet bara inte vad det är än, men jag kommer att hitta det. Och när jag är klar med den får jag en till. Det finns ingen mållinje. Det finns ingen pensionering. Och jag är på väg att vara tillfreds med det.