Kommentaren om interreligiösa äktenskap tycker jag är så rolig. En del av er verkar helt omedvetna om poängen med äktenskap eller vad som händer i ett sådant. Om du inte obevekligt försöker radikalisera och övertyga din partner om allt som är stort och smått, vad gör ni då ens hela dagarna? Umgås du bara?

Varför ja, NYT, det är inte ovanligt att be för din partners omvändelse. Det är inte heller ovanligt att ägna åratal åt att övertyga sin man om att julen faktiskt börjar imorgon och att träden ska upp. Vad är ett äktenskap om inte en evig förhandling och sparrande?