Den antisionistiska besattheten av palestinskt lidande utger sig för att vara medkänsla, men avslöjar i själva verket ett slags sadistisk fascination. Ju mer den försöker konstruera bilden av israelisk grymhet, desto mer frossar den i själva lidandets skådespel – överdriver, blåser upp och sprider det med voyeuristisk förtjusning. Dess blick är fången i den fasa den påstår sig beklaga. Det hat mot Israel som ger liv åt antisionismen är i grund och botten en önskan att tillfoga judar smärta – en drivkraft som kom till ytan i grymheterna den 7 oktober och tidigare utbrott som massakern i Hebron 1929. Antisionismens förmenta humanism döljer en djupare patologi: en moralisk grymhetens ekonomi som livnär sig på antijudiskt våld som sin mörka källa till mening.